fredag 24 oktober 2014

En dag ur TIldes synvinkel

Vår 2-åring är för underbar! Hon snodde min telefon igår och fick på kameran (ja, två åringar kan göra sådant nuförtiden) och sprang sedan runt och fotograferade ända tills det var dags att vila middag. Här är (en del) av de bilder hon tog:

 Vardagsrumslampan

 Tonys leksaker

 Mera leksaker

 Tildes favoritälva, Vinterlilja

 Tildes Scania

Lego-kärran 

 Inte riktigt säker på vad det här är...

 Skafferiet

 Skafferiets lampknapp... lampan är på

 Barnvagnen vi har inne

 Lillebror

 Mamma

 Tonys sitter

 Dockans bärstol

 Lillebrors Tuggleksak

 Köksbordet

 Tildes böcker i soffan

Tildes huvudkudde. Natt natt!



måndag 20 oktober 2014

Dumma dumma dumma

Det är mycket just nu. Även om det här inte skulle ha slått emot släkten, så är det mycket nu.
Jag hade precis bestämt mig, och Tobbi hade precis sagt att han stöttar mig. Mammaledigheten börjar ticka bort och jag måste ha en biinkomst om jag ska kunna stanna hemma med barnen. Annars går det inte. Vår ekonomi går inte. Ingen kan ju inbilla sig att man bli rik av att vara hemma med barnen. Så, efter många funderingar kring olika arbeten, studier osv så var det hemförsäljningen som nappade igen. Så för två veckor sedan gjorde vi upp ett muntligt kontrakt att jag börjar igen. Det blev ENJO även den här gången, så om du är intresserad av att ha en demo hör genast av dig! Jag ser fram emot det, även om jag känner mig stressad. Makens arbete är inte det lättaste att förutspå och ska jag börja jobba kvällar så måste han ju vara hemma. Och förutom allt jobb med att komma igång så måste vi även ta hand om två yrväder, fixa vardagen och förhoppningsvis hinna få klart garaget och terassen innan snön faller... igen.

I allt det här blev vi dessutom förkylda. Men helt ärligt har jag inte hunnit bry mig. Bara några dagar efter att jag hoppat på ENJO igen så slog verkligheten emot. Hon, en släkting på makens sida, har fått cancer. Jag minns när han ringde och berättade. Jag var trött, stressad, hade inte hunnit äta på 10 timmar, förkylningen packade i kroppen och jag var på uruselt humör. Hela världen stannade. Eller, jag stannade, medan världen fortsatte rusa förbi mig. Jag grät och skrattade. Skrattade åt mina egna små problem. Vilka bagateller jag hade egentligen. Och jag blev förbannad och rädd. Rädd att två små i Tildes och Tonys ålder riskerade att bli utan mamma. Kändes verkligen hemskt.
Och nu är rumban igång. Cellgifter, sjukhusbesök, maken hemma och passar barnen. Och för första gången får jag vara lite väl medveten om att cancer inte drabbar bara en person, utan så många. Släkten försöker finnas där, hjälpa de som är hemma. Men det är inte bara deras vardag som behöver lösas. Hans plats i det lilla familjeföretaget gapar nu plötsligt tom och någon måste ju hålla igång den lastbilen. Så det blir ett enda pusslande. Plötsligt måste maken jobba två veckor i rad istället för en, utomlands. Sen när han väl kommer hem så hoppar han in på den andra bilen. Och allt vi har planerat har suddats ut. Andra frågar vad jag har för planer nästa månad och jag vet inte ens hur jag ska få klarhet i vad som händer till helgen. Och barnet kruppar och sömnen har lyst med sin frånvaro alltför länge.
Och jag biter ihop. Jag vill inte klaga, speciellt inte till maken. Han lider minst lika mycket som jag. Han är också där i jobbet, medan jag måste ha hand om sjuka barn. Han är också där i irritationen att inte veta hur vår vardag ska se ut. Han är också där då förkylningarna slår mot oss vuxna också. Så även om jag är så trött på att vara arg och så arg på att vara trött så biter jag ihop och låter honom sova. För någon av oss måste få chansen att hinna ikapp verkligheten.

Och vad har det egentligen för skillnad att jag är så långt bortom sans att alla problem känns som berg och varje utmaning får musten att gå ur mej. Jag har i alla fall inte cancer, så det är inte mig själv jag ber om att ska få det bättre.